
Imorse så var det då äntligen dags. Både jag och Greta var både spända, nervösa och väldigt förväntansfulla. Greta var som ett barn på julafton och vaknade redan kl åtta.
-Gäsp sa jag.
-Kom igen nu mamma sa Greta.
Sagt och gjort. Vi pallrade oss upp och satte oss vid köksbordet. När frukosten var avklarad tog jag fram den.
Bössan.
Efter veckor av insamlande skulle resultatet redovisas. Men först en gissningslek.
-500 kronor tror jag vi fått in.
-Pfttt sa Greta. Tror du inte våra vänner gillar oss mer än så? De vill ju att vi ska flytta, klart de lagt mer slantar i bössan än så. 23 000, varken mer, varken mindre.
Sakta sakta öppnade jag bössan.

Jag vände den upp och ned. Och hörde klirret som fågelkvitter i mina öron. Såg sedlarna i luften, segla ned på bordet som fallande löv. Jag såg dollartecken i Gretas ögon, hon skrattade. Jag skrattade. Vi var lyckliga.
Eller? Var det inte så? Det, mina kära läsare borde ni veta. Det är ju ni som gett oss pengarna. Gå tillbaka några veckor.... Hur mycket lade just DU i bössan?
Tänkte just det.
Vet ni hur det kändes när jag såg Gretas min? När hon insåg att bössan var tom?

Tack!